Blodfettssänkande behandling vid diabetes – primärvård

Indikatorn visar andel personer 18 år och äldre med diabetes i primärvård som har blodfettssänkande behandling. Utifrån att merparten av patienterna med typ2-diabetes får sin medicinska behandling genom primärvården avser indikatorn i huvudsak denna grupp. Blodfettsrubbningar är en av de viktigaste orsakerna till hjärtinfarkt, men bidrar även till risken för stroke och nedsatt cirkulation i benen. Läkemedelsbehandling med statiner av personer med ökad risk för hjärt-kärlsjukdom minskar påtagligt risken för hjärt-kärlsjukdomar och har samtidigt få biverkningar. Ett beslut om läkemedelsbehandling för att förebygga hjärtkärlsjukdom och diabeteskomplikationer bör dock alltid baseras på en samlad riskbedömning, och inte på enskilda riskfaktorer såsom HbA1c, blodtryck eller blodfetter. Diabetes är en kronisk sjukdom som även medför ökad risk för andra sjukdomar, så kallade diabeteskomplikationer. Över 500 000 personer i Sverige har diabetes. Av dessa har cirka 90 procent diabetes typ 2, övriga har diabetes typ 1. Personer med typ1-diabetes har sin huvudsakliga vårdkontakt med sjukhusens medicinkliniker eller endokrinmottagningar medan personer med typ2-diabetes i huvudsak har vårdkontakt med primärvården. Exempel på diabeteskomplikationer är hjärtinfarkt och kärlkramp, ischemisk stroke, högt blodtryck, kärlförträngning i ben och ögonsjukdomar. Det finns ett starkt vetenskapligt stöd för att diabeteskomplikationer kan fördröjas eller förhindras. Detta gör man bäst genom att brett angripa de riskfaktorer som har starkast samband med uppkomsten av komplikationer.

Nationella diabetesregistret har en hög täckningsgrad bland läkemedelsbehandlade personer med diabetes och även utifrån skattningar av antalet personer med diabetes i befolkningen. Det finns på nationell nivå ingen diagnosbaserad redovisning av registrets täckningsgrad i primärvård. Det finns ett varierande bortfall av enskilda variabler i registret, som kan försvåra tolkningen av uppmätta resultat. Täckningsgrad och bortfall av uppgifter varierar mellan vårdcentraler. Vårdcentralers och medicinmottagningars patienter kan även skilja sig åt på ett sätt som påverkar möjligheten att göra rättvisande kvalitetsjämförelser. Ålder, kön, utbildningsgrad, etnicitet, rökvanor, BMI och förekomst av andra samtidiga sjukdomar är exempel på sådana faktorer. Inga justeringar för detta har gjorts för Nationella Diabetesregistrets indikatorer. För framförallt vårdcentraler och sjukhus bör därför skillnader i utfall tolkas med kännedom om lokala förhållanden. Jämförelserna skall främst ses som ett stöd för vårdenheternas förbättringsarbete, inte som kvalitetsjämförelser mellan enheter, riktade till patienter och allmänhet.