Måluppfyllelse för behandlingsdos vid dialys vid njursvikt

Indikatorn visar andelen patienter med hemodialys som når målvärdet för dialysdos. Måluppfyllelse för dialysdos anses föreligga vid värden över 2,1 enheter. Måttet, standardiserat Kt/V, bygger på en beräkning baserad på blodprov före och efter dialys, vätskeborttagning under dialys, dialystid samt antal dialyser per vecka. Eventuell kvarvarande njurfunktion är inkluderad i beräkningen. Justering görs för olikheter i könsfördelning och kroppssammansättning. Resultaten är hämtade från SNR:s årliga tvärsnittsundersökning. Nästan fem procent av den svenska befolkningen har alltifrån måttligt till gravt nedsatt njurfunktion. För merparten utgör detta inget omedelbart hot, men det är förenat med en ökad risk för kardiovaskulär sjukdom och död. Endast en mindre andel drabbas av så allvarlig njursvikt att dialys eller transplantation (aktiv uremivård) blir nödvändig för fortsatt överlevnad. Det totala antalet patienter med behandlad livshotande njursvikt är cirka 10 000, ungefär dubbelt så många män som kvinnor. Drygt en tredjedel har diabetes. För närvarande påbörjar cirka 1 100 personer behandling årligen. Drygt 58 procent av patienterna i aktiv uremivård är njurtransplanterade, medan resten dialyseras. Tillräcklig mängd dialys är förutsättningen för långsiktigt välmående och låg risk att avlida. Otillräcklig dialys leder till att patienten dör i förtid. Mätning, uppföljning och justering av dialysdosen är centralt för hemodialysverksamhetens kvalitet. För närvarande behandlas cirka 70 procent av rikets HD-patienter med tre dialyser i veckan. Ungefär 20 procent av patienterna dialyseras mer än tre gånger i veckan, medan ungefär 10 procent behandlas mindre än tre gånger i veckan. Under de senaste åren har utvecklingen gått mot mer frekventa dialyser. Övergripande jämförelser av dialysdos måste därför baseras på den sammantagna veckodosen av dialys. Veckodosen kan förenklat beskrivas som den uppnådda blodreningen vid varje dialys multiplicerad med antalet dialyser per vecka. Behandlingsmålet 2,1 är av olika skäl inte eftersträvansvärt för alla patienter. Det finns ingen formellt beslutad målnivå för hur stor andel av patienterna som borde kunna nå behandlingsmålet, men bedömningsvis är ett optimalt resultat att 80-85 procent av patienterna når målet för dialysdos. Det är osannolikt att skillnader i patientsammansättningen kan förklara skillnaderna mellan regioner. Låg dialysdos beror framförallt på att bara två dialyser per vecka ges. I riket som helhet har måluppfyllelsen gradvis ökat sedan den första undersökningen genomfördes år 2002.

I gruppen mycket gamla och multisjuka måste behandlingen innebära lyhördhet för att enskilda patienter av olika skäl väljer en behandling som innebär suboptimal dialysdos, till exempel enbart två dialyser i veckan – en mer palliativt inriktad dialys. Dessa patienter är få, men hur de fördelar sig på varje klinik vid tillfället för tvärsnittsundersökningen är okänt. Vid jämförelse av dialysdos på kliniknivå och i små regioner måste denna osäkerhet beaktas. De patienter som ingår i dessa analyser är – jämfört med flera andra kroniska sjukdomsgrupper – få till antalet och uppdelade på över 60 kliniker. De fyra processindikatorerna baseras dessutom på stickprov i form av tvärsnittsundersökningar varje höst. På små enheter kan därmed slumpmässiga och tillfälliga avvikelser få stor inverkan på utfallsmåtten. Detta avspeglas av konfidensintervallens storlek, som i många jämförelser överlappar rikets genomsnitt. Enstaka värden bör tolkas i detta perspektiv. Trender över tiden kompletterar bilden och lämnar rimligt handlingsutrymme för riktat förbättringsarbete.